Jenny - så här är mitt liv!

Har inte bloggat i veckan, som ni kanske märkt, men har haft VFT (praktik) hela veckan, vilket innebär att jag är skittrött på kvällarna. Det är verkligen jätteroligt att vara ute och praktisera, men det är massor av intryck hela tiden och en ljudnivå man inte är van vid, så därför tar det mycket på en. Men efter denna veckan känner jag ännu mer än innan att jag är inne på rätt linje...trivs så himla bra, och jag längtar redan till nästa praktikperiod.

Så var det ju Idol-final igår...tittade på den med Anna och Lina. Och jag tyckte helt klart att rätt person vann. Visst, Amanda är grym på sitt sätt och med rätt låtar är hon riktigt bra. Men vinnarlåten gjorde hon ju så otroligt dåligt...den fick mig att tänka på en skadeskjuten kråka eller nåt...och jag kan tänka mig att resten av Idol-vinnarens skiva har den typen av låtar. Så tack vare att Marie vann (som sjöng så man fick gåshud igår) så kan Amanda göra en skiva som passar hennes röst, och så slipper vi höra hennes version av vinnar-låten på radio!
Och för att citera min man: "Nu kan ju Amanda och Håkan Hellström ge sig ut på turné för de tondöva" (eller vad han nu sa...)

Idag jobbade jag för första gången "på riktigt" i djuraffären. Jag jobbade tillsammans med Boström, vilket var riktigt kul! Det gick bra idag tyckte jag, och dagen gick väldigt snabbt. Jobbade mellan 10 och 17.15, men det gick fort. Gillar att stå i affär, det är ganska mycket bättre än Pågen tycker jag....

Kvällen har tillbringats på Bellevuegården där jag passade Molly tillsammans med Daniel, Anna J och Patriks syster Therese. Inte för att Molly är sååå jobbig så hon behöver 4 barnvakter, det mest bara råkade bli så!
Det gick bra, fram till att vi skulle lägga henne. Det gick mindre bra. Efter mycket gråt (från henne), mycket skön(?)sång (från mig) och en massa vaggande av vagnen med en mycket trött Molly i så lyckades hon somna.

Annars då... var hos tandläkaren i tisdags. Och min stora skräck blev verklighet...jag har ett hål! Och jag måste bli borrad i tanden. Jag har aldrig haft hål (mer än när jag var liten) och har aldrig gjort något som gjort ont hos tandläkaren (mer än när jag var liten), men ändå har jag en grym tandläkarskräck. Jag avskyr att gå till tandläkaren för det första. Jag hatar den där saken de har för att rota i tänderna, det känns som att de ska dra sönder tänderna på en. Jag avskyr banankräm (som jag för första gången nånsin slapp!! Är jag vuxen nu??). Och jag hatar att tandläkaren och sköterskan pratar om sånt man inte har en aning om typ "markera A8...och stryk B5...."osv. Innan undersökningen är klar är jag övertygad om att jag har minst 5 hål. Men hittills har de sagt att allt ser fint ut...tills i tisdags. Efter att han sagt till mig att jag hade ett hål så kom skräcken. Jag frågade (med ganska ynklig röst är jag rädd) "Måste ni borra då?". "Ja" sa tandläkaren. "Behöver jag bli bedövad?" "Nej, inte om du inte vill" sa han. Så nu är den stora frågan; vilket är värst bedövningen eller borrningen??

Men i onsdags hände något som lindrade skräcken för Den Stora Lagningen lite...för jag fick uppleva riktig smärta! Vilket får mig att tro att en tandlagning inte kan vara värre än det jag upplevde. Det började väldigt oskyldigt; jag var på ansiktsbehandling. Lite mysigt och lyxigt sådär. Så jag låg där på britsen, med mysig musik och tända ljus, och fick en massa krämer, och masker och massage. Sen kom det till den mindre sköna biten...portömning. Ni som har provat vet att det inte är så skönt. Men jag kan ändå överleva det. Men tyvärr så just den dagen hade en finne på läppen, som har vuxit till sig i säkert en vecka, bestämt sig för att nå sin topp. Utan att gå in detaljer, så var den ungefär så röd och svullen och varig och ÖM en finne kan bli...och då tyckte den snälla hudterapeuten att hon skulle klämma den till mig. Bra, tänkte jag, för den var inte så vacker. Så hon stack hål på den och sen började hon klämma...och klämma...och när jag trodde att hon måste ha börjat tömma mig på blod med, så klämde hon lite till. För det var viktigt att få ut ALL vätska så den inte skulle komma tillbaka. Tårarna rann på mig, jag blev alldeles blöt i öronen (jag låg ner), och hon fick t.o.m. ta en paus i det! Och precis när jag hade hämtat mig så började hon klämma igen.
Nu förstår jag lite hur kvinnor som fått barn känner...klarade man gå igenom en sån smärta klarar man ALLT!! Så det där tandläkarbesöket...det kommer gå galant!! (Äh, vem försöker jag lura, jag är fortfarande skiträdd!)

Klockan har passerat midnatt, 07.00 börjar jag jobba, så kanske är det tid att lägga sig.
Godnatt!